Zero Miles

Jag har nu tagit första steget. Ett känsligt steg som jag inte riktigt har vågat ta förut. Det var inte så farligt. Det är ofta så, att om man tar första steget så upptäcker man att det inte var så farligt som man trodde. När jag nu har börjat ta mig framåt kommer resten av vägen att gå lättare att gå. Känner mig redan bättre. Jag är förkyld och har lite frossa, men ska försöka ta mig till första lektionen imorgon i alla fall, men i mitt sinne känns allt bättre nu. Det känns som om det släpper nu. Den här fruktansvärda slöheten som har legat över mig, som har överröst mig med stress och jobbiga känslor. Nu släpper det.

Jag får se till att fortsätta i min egen takt, och ta en sak i taget. Jag vet att alla är här och stöttar mig, och att det bara är jag som är sämst på att inse när jag behöver hjälp. Jag skulle ha accepterat det och lugnat ner mig, lyssnat på andra och slappnat av. Om jag hade gjort det hade jag säkert sluppit denna stress och matthet som jag har haft över mig i några veckor.
Idag så kände jag att jag inte orkade vara med på kören. Hade huvudvärk och halsvärk. Jag kan alla låtar, texterna sitter och jag tittar på Karin när jag sjunger (körledare). Jag var tvungen att unna mig detta. Jag behövde det verkligen. Troligtvis går jag hem efter första lektionen imorgon. Ska försöka gå på den för att kunna vara med och bidra något till vårat jätteroliga Foto-projekt.
Det tänker jag också unna mig. Sen tänker jag nog unna mig en micro pizza också.

Bevittna hur jag redan faller tillbaka i slöa banor. Tjata på mig för fan! Jag mår inte bättre av att slöa heller, utan jag måste göra något för att inte stressa sönder i min slöhet. Tjata och gratulera mig till det första steget. Se till att gå bakom mig och putta mig framåt, för nu har jag bestämt mig.
Nu släpper det.

Passade på att ta kort på månen