Zero Miles

Jag har någon sorts inre panik. Det är sjukt drygt. Hjälp MIG! GAAAAAAAAH!!!!! Jag vet inte vad det är med mig -.-' Jag skyller på mens. Jag skyller allt på mensen. Fy fan. Jag kanske har någon hemsk psykisk sjukdom som gör att jag inom kort kommer att bli helt galen. Så om jag blir helt galen vet ni vart det började, och då kan skriva in min sorgliga historia till en sån där damtidning. Eller skicka in en fråga till "sierskan" i VeckyRevyn om vad som kommer att hända med mig i framtiden. Eller så kan ni helt enkelt lämna mig hemma om jag blir helt galen. Lämna en påse chips så klarar jag mig. Jag kommer ligga på min säng, skriva galna tankar, komponera musik med halva sekund intervall, kallduscha med kläderna på och till sist kommer jag antingen att bli normal igen, eller förgås utav min egen galenhet. Hela huset kommer att vara täckt i groteska målningar som ingen förstår förutom jag.

Jag känner mig så rastlös att varenda kroppsdel, går av sig själva, åt olika riktningar. Sen tar dessa förbannade drömmar aldrig slut. Inga mardrömmar eller så. Bara konstiga drömmar. Ingen sömn.

Jag känner att jag egentligen bara sjuk-yrar just nu. Jag kommer inte förstå någonting utav det jag har skrivit när jag tittar tillbaka. Eller så kanske anledningen är helt uppenbar för mig då. Jag kommer se tillbaka och tänka "Ja! Det var ju för att jag mådde sådär".

Nej fy fan. Det är något fel på mig. Jag säger godnatt nu och drar mig tillbaka till min sjuka drömvärld.