Zero Miles

Jag är sjuk och jag är trött och jag har ont i kroppen så att det skriker. Allting skriker. Fosterbarnen skriker, mamma skriker, Lennart skriker, alla skriker och jag skriker. Mitt huvud fräter långsamt bort och grävs sedan ner i ett försök att dämpa allt skrik.

Okej, jag vet egentligen inte alls vad jag menade med det jag precis skrev, men det lät väldigt poetiskt och fint. I alla fall så är jag sjuk. Jag har någon sorts influensa som har satt sig i huvudet och i kroppen. Ligger i sängen, med datorn balanserade på min uppsvällda mage, och skriver detta blogginlägg. Jag har hunnit med allt som jag normal gör när jag sätter mig framför datorn. Jag har hunnit mata mina fiskar i fishville, kollat om det finns någon rolig serie att titta på och kollat min mail. Fantastiskt. Jag har också hunnit sticka lite på min "halsmössa", men garnet har tagit slut. Är för trött och skakigt okoncentrerad för att göra någonting överhuvudtaget som innebär tankverksamhet eller ens ett uns av ansvar.

Kraven staplas på hög, och hjärnkapaciteten skalas långsamt av med någonting som möjligtvis kan liknas vid en osthyvel. Möjligtvis ett rivjärn. Jag vill göra allt och jag vill göra mer. Jag vill tjäna pengar och jag vill leva livet, samtidigt som jag spenderar alla mina vakna timmar med att planera upp varje dag på ett så effektivt sätt som möjligt. Är det så konstigt att jag är virrig och glömmer saker? Min hjärna går igenom så fruktansvärt mycket mer än vad den egentligen skulle behöva. Om jag helt enkelt bli en zombie en dag så vet alla vad som har hänt. Det har blivit kortslutning helt enkelt. Kaputt. Lobotomering.