Zero Miles

Ännu än dag avklarad! Känner mig kryare än någonsin och det känns skönt, dock så är jag lite orolig över att mitt sprudlande glada humör förr eller senare kommer att ge vika. Jag får ta det dag för dag!

Jag har tänkt på att så fort jag tänker på något speciellt, funderar jag på att skriva om det i bloggen, men när jag kommer hem kommer jag aldrig ihåg vad det var... Jobbigt det där med att komma ihåg saker. Det är ju helt omöjligt att kunna komma ihåg vad man har reflekterat över under dagen. I alla fall så är det det för mig! Fast det kan ju ha lite med mitt virriga sinnelag att göra.

Dags att plugga franska. Jag ska skriva en uppsats om Eiffeltornet och sedan ska jag även öva in det så att jag kan berätta om Eiffeltornet muntligt för Anna sen på franskan. Jobbigt värre. Varför går jag på franska? Jag ställer mig den frågan om och om igen, och svaret är fortfarande att jag vill lära mig språket. Synd bara att det inte händer något. Jag känner inte att jag blir speciellt mycket bättre, och dessutom tycker jag att det är pisstråkigt. Om jag slutade på franska skulle jag få längre lunchraster och en sovmorgon också. Fördelarna är övervägande, men jag antar att jag inte kan ge upp nu, även om jag känner ända in till de mest slöa cellerna i min slöa kropp att jag inte vill plugga franska.

Titta nu. Mitt humör är redan förstört! Jä*la franska. Jag tror bestämt att jag måste ta mig en mandarin först och sedan får vi hoppas på det bästa. Att jag faktiskt orkar anstränga mig lite med franskan i alla fall, så att Anna inte blir lika besviken på denna uppsats, som på den om våran dag i Paris. Det hade ju möjligtvis varit lite mer motiverande om man hade varit en dag i Paris.