Zero Miles

Mmmmh. Kebabrulle till frukost. Eller det kanske inte är så nice. Är det nice med kebabrulle till frukost, eller är det inte nice med kebabrulle till frukost? Det är frågan.

Idag har jag nästan varit duktig. Jag har vikt alla kläder, tömt alla sopor och fixat disken. 
Jag har i alla fall försökt mitt bästa, även om det alltid känns som om jag aldrig riktigt räcker till. Ibland önskar jag att jag hade en timme mer tid varje dag, var en decimeter längre och hade ett imunförsvar, men jag antar att det är för mycket begärt. Mest eftersom det inte ens är möjligt.
(Snälla tomten. Kan jag snälla få växa en decimeter i julklapp?)

Jag vet inte om någonting egentligen hade känts bättre av att jag växte en decimeter, men det känns på ett sätt som om jag hade varit mer tillräcklig. Jag orkar inte ens koncentrera mig på att vara bra nuförtiden, just nu känns "tillräckligt" som ett tillräckligt svårt mål att nå upp till. 
Jag upplever att Karin har lite samma känsla... kanske har något med att sluta skolan att göra? Att växa upp? Att börja gå vidare i sitt liv? Jag vet inte, men det känns mest drygt. Jag skulle föredra att bara stanna nu. Dammet kan sluta falla och jag kan sluta gå vidare i mitt liv.

Och vem, om jag får fråga, är det som dumpar kompost i våran trapp?!?!?! Det luktar satan där ute... Vet inte om det faktist är någon som har en liten maskodling i våran trapp, men det luktar så kan jag säga. Fu säger jag bara till den personen. Maskar odlas utomhus!