Zero Miles

Okej. Igår gjorde jag något fantastiskt roligt. Med min otroliga hjärnkapacitet (enligt facebook) och min fantastiska spelglädje spelade igenom Pettson och Findus i Trädgårdslandet.
Jag måste säga att Pettson och Findus spelen är helt otroligt underhållande. Jag är helt med på varför jag älskade Pettson och Findus när jag var liten. Hela grejen är ju så sjukt underbar! Hela storyn och alla karktärer är som ett kapital av mys som omringar sinnet och får en att le, lite sådär mysigt, med ett guldfiskliknande uttryck i ansiktet. För alla er som, mot förmodan, inte vet vad Pettson är, så handlar det om en gubbe som heter Pettson. Han bor hemma i sin fina stuga, tillsammans med sin katt Findus, som kan prata. I huset bor också en drattsingens massa mucklor, som finns i många olika former och färger.

I alla fall så handlar just det här spelet om att man ska rädda trädgårdsmästaren, och odla upp en helt egen trädgård. När man gör det, så går man igenom en attans massa mörka och ologiska gångar som bara osar av ologik. Självklart, så hittar man inte någonstans och det tar en hel mustig evighet att komma fran till den o-ihop-puzzlade trädgårdsmästaren, som sitter insprängd i en vägg.
Jag hade aldrig klarat detta när jag var liten. Jag var inte dum, men detta är helt sjukt.

Men i alla fall. Jag älskar Pettson och alla beståndsdelar som finns i sagorna, spelen och filmerna.

Mucklor is the SHIT!
(Googla mucklor vet'ja!)