Zero Miles

Jag har en jättekonstig känsla som ligger någonstans långt bak i huvudet. Det känns som om jag är den enda människan som finns. Det är som om jag känner mig kvävande ensam, samtidigt som jag känner mig lugn. Jag känner mig avskärmad från världen som i någon sorts konstig dimma.
Jag är så sjukt trött nu. Jag vet inte vad jag vill göra, eller ska göra, borde göra eller vad jag kommer göra. Det är jobbigt och tungt på något sätt. Trots att det är sommar och så fint ute, kan jag inte annat än att känna mig ensam. Jag vet inte varför. Jag har träffat min familj, Karin och en massa andra nu den senaste dagen, men ändå känns det som om det finns bara jag.
Detta skulle kunna vara någon sorts hint om att jag är alldeles för ego.
Tack Kim! Den kommentaren gör så att det känns så mycket bättre *sarmasm*.

För övrigt är jag nog en sådan person som inte är så lätt att ta kontakt med. Jag är relativt osocial och blyg, och om jag är social är jag feg. Jag pratar aldrig om intressanta saker när jag väl pratar, utan säger bara en massa strunt. Jag är väldigt tacksam över mina vänner, men har nästan inga "bekanta" eller vad man nu skulle kunna säga. Jag ser alla runt omkring mig ha en massa bekanta som de pratar med, men som de nästan aldrig träffar. Det kan vara gamla klasskompisar, gamla vänner som flyttat eller någon väns kompis. Jag blir så avundsjuk på sådant ibland. Jag är alldeles för osocial för att kunna prata med någon som jag inte riktigt känner. Jag vet inte varför, men jag är helt enkelt inte sån som person antar jag. Jag är mer åt det tråkiga hållet. 
Jag är dålig på att träffa nya människor, men skulle gärna vilja kunna. 
Så mycket har jag förstått att problemet ligger hos mig. Det är klart att om jag vill lära känna nya människor måste jag försöka själv och så bla bla bla bla... 
Jag vet det, men även om jag gjorde det skulle jag nog inte vara riktigt nöjd. Jag är som den evigt socialt onöjda tråkmånsen. Jag vill alltid ha något mer och kan aldrig vara nöjd. Jag är ofta ledsen och irriterad och orkar inte bry mig om andra. Jag är helt enkelt en egotrippad och tråkig person.

Dessutom tror jag att jag håller med Kajsa. Jag vill bli kär. Är man kär glömmer man alla andra problem och har bara en sak att fundera över. Dock har jag nog inte turen att kunna bli kär så lätt. Jag är ett kontrollfreak som sällan låter känslorna ta över, speciellt när det gäller kärlek. Rädslan för att bli sviken är för stor. Inte för att jag har blivit sviken någon gång. Snarare att jag bara är väldigt rädd för att tappa kontrollen över situationen och på det sättet bli sårad. Kanske. Detta förstår jag inte riktigt själv.
För att inte tala om när jag väl är kär. Jag är avundsjuk som få och en besserwisser.
Nu när jag tänker efter närmare kanske jag inte vill bli kär. Det är underbart när man är det, men då måste jag släppa kontrollen.
Eller vänta. Jag kanske vill bli kär, men inte bara för att jag vill det.
Jag vill bli kär på riktigt, jag vill kunna släppa kontrollen, men inte för att jag tvingar mig själv till det. 
Nog om det.

Jag är helt enkelt en människa som tycker om att överanalysera mig själv.
Detta inlägg visar på en relativt liten del utav mig, hoppas jag, men det är den delen av mig som känns just nu. Den delen av mig som säger att jag är ensam.
Jag är ingen tragisk människa med en tragisk bakrund. Jag har inte råkat ut för någon sorts hemsk barndom utan att vara älskad. Jag har inte blivit våldtagen, jag har inte blivit slagen och jag har inte blivit nedtryckt och sårad.
Jag är bara jag. 
Om detta inlägg visar på enorm självinsikt, eller ingen självinsikt alls är ingenting jag tänker fundera mer på. Det är bara skönt att få ur sig saker som det här. Även om större delen kanske bara är pessimistiska tankar som jag tänker för att jag känner mig så för tillfället, spelar ingen roll, utan det som spelar roll är att jag med hjälp av det kan försöka titta på mig själv. Jag tycker att det är jättesvårt att lära känna andra, men jag antar att det enklaste sättet att lära sig, är att lära känna sig själv.