Hemma
Borta bra men hemma bäst. Trodde aldrig att jag kunde sakna en människa så fruktansvärt mycket under bara några få dagar, men jag antar att jag nu har bevisat motsatsen för mig själv.
Jag tror att jag saknat hemma och Viktor så mycket att något blivit fel.
Jag är inte helt säker på hur jag ska lyckas skriva ut mig hur det känns, men jag ska försöka mitt bästa för att jag själv känner att det behövs. Just nu känns så flyktigt och ohållbart på något sätt. Det känns som om allt sakta försvinner bort och det lämnar mig i total panik. Det allra jobbigaste med detta är att jag har absolut ingen grund för att känna så här. Spenderade precis en underbar helg i Norrköping hos vänner och jag har en underbar pojkvän som mötte mig på stationen direkt när jag kom hem.
Ändå känns allt väldigt konstigt. Det känns som om det är en bubbla i mig som håller på att spricka, och jag vet inte varför och jag kan inte ens analysera mig själv för att lista ut det.
Jag är så fruktansvärt rädd för att vara ensam, eller för att bli ensam. Jag vill verkligen inte, men ändå känns det som att det är just den här känslan som kommer att göra att jag blir ensam. Jag vill inte!
Jag är trött på mig själv och det jobbiga är att jag tror inte att det är mitt fel. Hormoner är ett fruktansvärt påfund som borde kunna blockeras tills större nytta kan utnyttjas.
De får mig att tappa bort mig själv. Just nu känner jag mig instabil, osäker och jag tycker inte om mig själv när jag är så här och då tappar jag balansen.
Att plötsligt upptäcka att man inte tycker om sig själv är inte bra, och just nu tycker jag inte om mig själv.
Jag ska nu gå och låna lite energi från min älskade Viktor som jag kan krama tills allt känns bättre och jag faktiskt kan komma ihåg vem jag är och att jag kan tycka om mig precis så.
Lyssnar på: Kings of Convenience - Little Kids
Jag tror att jag saknat hemma och Viktor så mycket att något blivit fel.
Jag är inte helt säker på hur jag ska lyckas skriva ut mig hur det känns, men jag ska försöka mitt bästa för att jag själv känner att det behövs. Just nu känns så flyktigt och ohållbart på något sätt. Det känns som om allt sakta försvinner bort och det lämnar mig i total panik. Det allra jobbigaste med detta är att jag har absolut ingen grund för att känna så här. Spenderade precis en underbar helg i Norrköping hos vänner och jag har en underbar pojkvän som mötte mig på stationen direkt när jag kom hem.
Ändå känns allt väldigt konstigt. Det känns som om det är en bubbla i mig som håller på att spricka, och jag vet inte varför och jag kan inte ens analysera mig själv för att lista ut det.
Jag är så fruktansvärt rädd för att vara ensam, eller för att bli ensam. Jag vill verkligen inte, men ändå känns det som att det är just den här känslan som kommer att göra att jag blir ensam. Jag vill inte!
Jag är trött på mig själv och det jobbiga är att jag tror inte att det är mitt fel. Hormoner är ett fruktansvärt påfund som borde kunna blockeras tills större nytta kan utnyttjas.
De får mig att tappa bort mig själv. Just nu känner jag mig instabil, osäker och jag tycker inte om mig själv när jag är så här och då tappar jag balansen.
Att plötsligt upptäcka att man inte tycker om sig själv är inte bra, och just nu tycker jag inte om mig själv.
Jag ska nu gå och låna lite energi från min älskade Viktor som jag kan krama tills allt känns bättre och jag faktiskt kan komma ihåg vem jag är och att jag kan tycka om mig precis så.
Lyssnar på: Kings of Convenience - Little Kids
Tjejer
Undrar vilka det verkligen är som blir trötta på tjejer? Är det bara killar eller är det tjejer också? Är jag den enda som har upptäckt att killar ofta är mycket enklare att förstå sig på?
Jag kollade precis på ett avsnitt av top model och det får mig att fundera. Hur fungerar vi tjejer egentligen?
Det finns en tjej som är snäll, men har världens sämsta självförtroende, och så finns det en tjej som är den typiska "bitchen". Anser att hon är bäst och överdriver med allting, samt att hon är lite småelak och snackar skit om alla de andra. Ändå är det tjejen med dåligt självförtroende som inte har några vänner.
Alla pratar om hur jobbig den elaka tjejen är hela tiden, men ändå är det inte hon som är utsatt. Hur kommer det sig egentligen?
Jag tycker att det verkar som om tjejer överlag är rädda för svaga människor. Det är som om de tror att de kan bli smittade av dåligt självförtroende. Då är det enklare att vara tyst och låta de starka äta de svaga och känna sig lite starkare själv för att man själv inte är den som blir nedtryckt.
Men det är inte hela sanningen. Jag personligen vet hur jobbigt det är att vara kompis med folk med dåligt självförtroende. Jag har jättesvårt att umgås med folk som jag känner inte klarar av att vara sig själva, men egentligen kanske det är dem som vi ska umgås med. Det är inte det att jag egentligen känner mig starkare eller undviker de som är svaga, men jag har upptäck att det är svårt. Det är jobbigt att umgås med en människa som hela tiden säger att hon är ful, tjock och dum. De människorna kräver alltid jobb. Man blir knappt deras vän utan snarare deras enda sätt att få bekräftelse.
Så vad ska man göra? Vi tjejer är konstiga varelser som över allt annat låter känslorna styra i många fall.
Ska vi bara sluta då eller?
Jag kollade precis på ett avsnitt av top model och det får mig att fundera. Hur fungerar vi tjejer egentligen?
Det finns en tjej som är snäll, men har världens sämsta självförtroende, och så finns det en tjej som är den typiska "bitchen". Anser att hon är bäst och överdriver med allting, samt att hon är lite småelak och snackar skit om alla de andra. Ändå är det tjejen med dåligt självförtroende som inte har några vänner.
Alla pratar om hur jobbig den elaka tjejen är hela tiden, men ändå är det inte hon som är utsatt. Hur kommer det sig egentligen?
Jag tycker att det verkar som om tjejer överlag är rädda för svaga människor. Det är som om de tror att de kan bli smittade av dåligt självförtroende. Då är det enklare att vara tyst och låta de starka äta de svaga och känna sig lite starkare själv för att man själv inte är den som blir nedtryckt.
Men det är inte hela sanningen. Jag personligen vet hur jobbigt det är att vara kompis med folk med dåligt självförtroende. Jag har jättesvårt att umgås med folk som jag känner inte klarar av att vara sig själva, men egentligen kanske det är dem som vi ska umgås med. Det är inte det att jag egentligen känner mig starkare eller undviker de som är svaga, men jag har upptäck att det är svårt. Det är jobbigt att umgås med en människa som hela tiden säger att hon är ful, tjock och dum. De människorna kräver alltid jobb. Man blir knappt deras vän utan snarare deras enda sätt att få bekräftelse.
Så vad ska man göra? Vi tjejer är konstiga varelser som över allt annat låter känslorna styra i många fall.
Ska vi bara sluta då eller?
Lycka
Jag har upptäckt att mat är en utav mina absolut största passioner i hela världen. Ändå känns det jobbigt att satsa på något sånt i framtiden.
Jag vet inte om det har att göra med att jag inte vågar, inte vet tillräckligt eller om det vara handlar om att jag är feg och slö. Troligtvis det senare. Jag berättade om detta för mina föräldrar. Jag berättade att jag känner mig som en misslyckad människa som inte klarar av att göra något. Jag kommer aldrig igång att göra något ordentligt. Jag bara sitter och segar och känner att jag inte klarar av att ens försöka göra de saker som jag vill.
Kanske handlar det om att jag är så otroligt rädd att underprestera. Jag är rädd för att inte lyckas uppnå mina mål, att inte få något jobb, att vara en dålig flickvän, att inte klara av att ta körkort och allt därtill. Jag är så otroligt rädd att inte klara av att prestera det som jag känner förväntas av mig, eller rättare sagt det jag förväntar av mig själv att jag helt enkelt inte gör någonting alls.
Lennart sa till mig att han som utbränd vet hur jag känner, och han säger att han visst tror att detta är jag just nu. Jag är den här misslyckade personen just nu, men mitt mål är att ta mig ur det. Jag kan inte satsa direkt på att göra det jag drömmer om och vill, utan jag måste göra mitt allt för att bli mig själv igen. För att bli den personen jag är säker på att mina vänner och min familj har sett i mig förut.
Jag vet inte om det har att göra med att jag inte vågar, inte vet tillräckligt eller om det vara handlar om att jag är feg och slö. Troligtvis det senare. Jag berättade om detta för mina föräldrar. Jag berättade att jag känner mig som en misslyckad människa som inte klarar av att göra något. Jag kommer aldrig igång att göra något ordentligt. Jag bara sitter och segar och känner att jag inte klarar av att ens försöka göra de saker som jag vill.
Kanske handlar det om att jag är så otroligt rädd att underprestera. Jag är rädd för att inte lyckas uppnå mina mål, att inte få något jobb, att vara en dålig flickvän, att inte klara av att ta körkort och allt därtill. Jag är så otroligt rädd att inte klara av att prestera det som jag känner förväntas av mig, eller rättare sagt det jag förväntar av mig själv att jag helt enkelt inte gör någonting alls.
Lennart sa till mig att han som utbränd vet hur jag känner, och han säger att han visst tror att detta är jag just nu. Jag är den här misslyckade personen just nu, men mitt mål är att ta mig ur det. Jag kan inte satsa direkt på att göra det jag drömmer om och vill, utan jag måste göra mitt allt för att bli mig själv igen. För att bli den personen jag är säker på att mina vänner och min familj har sett i mig förut.
Den misslyckade människa som jag nu är har i alla fall insett att misslyckad inte behöver vara en stämpel, utan det är något jag måste jobba på att ta mig ur. Jag struntar i inställningar, föreläsningar om "före lösning" eller allt vad dessa rika, lyckliga kostymnissar försöker lära oss vanliga misslyckade människor utan märkeskostymer. Jag gör allt för att försöka lära känna mig själv och fungera därefter.
Personligen tror jag att det är rätt väg till lycka.
Sjuk
Hej! Trött och och seg här. En slemmig förkylning och en vidrig mensvärk. Kan det bli mer... slemmigt?
Idag blir det slöa hela dagen. Det är inget fel med att tycka synd om sig själv. Bara man begränsar sig lite antar jag. Jag är själv en människa som tycker att det kan vara lite jobbigt när människor tycker synd om sig själva, men det är ändå något som de flesta människor gör mer eller mindre. Jag tror också att de flesta människor faktiskt har svårt för när folk tycker synd om sig själva.
Det är sånt jag vet att jag måste jobba med. Jag har jättesvårt för att uttrycka att jag tycker synd om andra, och jag tror att jag ofta kan missförstås som om jag är kall och okänslig, fast egentligen är det inte alls så det är.
Jag ser allt bara från en annan synvinkel och jag har svårt för att visa det jag känner.
Om någon av mina kompisar har ont eller mår dåligt gör jag allt jag kan för att hjälpa den personen, även om jag kanske har svårt för att trösta den personen.
Mitt sätt att visa att jag bryr mig är att göra saker för att hjälpa personen med problemer eller skadan. Jag har verkligen gjort allt jag kan och jag försöker verkligen att visa vad jag egentligen känner och kunna trösta, men det är inte så lätt som det verkar för de som verkar ha det naturligt.
Jag kan verka kall och självsäker på utsidan många gånger, men egentligen bryr jag mig precis lika mycket som alla andra som har lättareför att visa det.
Idag blir det slöa hela dagen. Det är inget fel med att tycka synd om sig själv. Bara man begränsar sig lite antar jag. Jag är själv en människa som tycker att det kan vara lite jobbigt när människor tycker synd om sig själva, men det är ändå något som de flesta människor gör mer eller mindre. Jag tror också att de flesta människor faktiskt har svårt för när folk tycker synd om sig själva.
Det är sånt jag vet att jag måste jobba med. Jag har jättesvårt för att uttrycka att jag tycker synd om andra, och jag tror att jag ofta kan missförstås som om jag är kall och okänslig, fast egentligen är det inte alls så det är.
Jag ser allt bara från en annan synvinkel och jag har svårt för att visa det jag känner.
Om någon av mina kompisar har ont eller mår dåligt gör jag allt jag kan för att hjälpa den personen, även om jag kanske har svårt för att trösta den personen.
Mitt sätt att visa att jag bryr mig är att göra saker för att hjälpa personen med problemer eller skadan. Jag har verkligen gjort allt jag kan och jag försöker verkligen att visa vad jag egentligen känner och kunna trösta, men det är inte så lätt som det verkar för de som verkar ha det naturligt.
Jag kan verka kall och självsäker på utsidan många gånger, men egentligen bryr jag mig precis lika mycket som alla andra som har lättareför att visa det.
Magont
Idag har varit en underbar dag, tills jag fick ont i magen. Det var helt sjukt. Det gjortde så ont att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det slutade med att jag bara låg och skrek och Viktor fick försöka hjälpa mig så gott han kunde. Det kändes som om det aldrig skulle gå över.
Jag har alltid undrat varför jag får såna här konstiga saker. Det var samma sorts magont som jag tidigare har åkt in på lasarettet för, men de har aldrig hittat något.
Dock var det länge sen jag hade så här ont tidigare, kanske hade jag ondare nu än jag någonsin haft i såna här anfall tidigare.
Troligtvis är det en salig blandning som har fått min redan ömtåliga mage att kollapsa. Visserligen gör den det lite då och då, mest tråligt på grund utav stress, men detta var helt sjukt.
Jag har länge slarvat med laktostabletterna så det var nog en utav anledningarna, en annan var nog att Viktor smittade mig med en förkylning som satte sig i min mage, vilket gör den ännu känsligare mot laktos.
Dessutom har jag stressat lite på sista tiden, vilket min mage genast säger till om.
Nu ska jag i alla fall försöka ta tag i det här så att jag slipper det. Om jag kan undvika det så vill jag gärna inte ha så här ont igen. Jag får se till att inte stressa, att ta mina laktortabletter och så hade jag tänkt försöka dricka ett glas proviva varje dag. Jag vet inte om det är meningen att magen ska kappsejsa vid 19 års ålder, men eftersom det har hänt antar jag att det bara är att göra så gott man kan för att undvika det.
Jag har alltid undrat varför jag får såna här konstiga saker. Det var samma sorts magont som jag tidigare har åkt in på lasarettet för, men de har aldrig hittat något.
Dock var det länge sen jag hade så här ont tidigare, kanske hade jag ondare nu än jag någonsin haft i såna här anfall tidigare.
Troligtvis är det en salig blandning som har fått min redan ömtåliga mage att kollapsa. Visserligen gör den det lite då och då, mest tråligt på grund utav stress, men detta var helt sjukt.
Jag har länge slarvat med laktostabletterna så det var nog en utav anledningarna, en annan var nog att Viktor smittade mig med en förkylning som satte sig i min mage, vilket gör den ännu känsligare mot laktos.
Dessutom har jag stressat lite på sista tiden, vilket min mage genast säger till om.
Nu ska jag i alla fall försöka ta tag i det här så att jag slipper det. Om jag kan undvika det så vill jag gärna inte ha så här ont igen. Jag får se till att inte stressa, att ta mina laktortabletter och så hade jag tänkt försöka dricka ett glas proviva varje dag. Jag vet inte om det är meningen att magen ska kappsejsa vid 19 års ålder, men eftersom det har hänt antar jag att det bara är att göra så gott man kan för att undvika det.
Längtar
Jag längtar efter någonting som jag inte vet vad det är. Eller så inbillar jag mig att jag längtar efter någonting fast jag inte gör det. Misstänker starkt att det har att göra med min nostalgitripp in i mina gamla låtars värld. Hela min livshistoria och de flesta av mina minnen från mellanstadiet till nu finns i den musiken. Helt galet.
Satt nästan här och grinade igår av nostalgirördhet.
Satt nästan här och grinade igår av nostalgirördhet.
Det är underligt vad musik kan göra. Jag har ljud och luktminne och de flesta låtar jag hört och många lukter väcker starka flashbacks hos mig och ger mig nostalgikänslor och deja vu-känslor. Är det normalt? Är jag konstig? Svaret är troligtvis... ja. Jag är ganska konstig. Lukter från främmande platser som jag känner igen kan nästan få mig att gråta, om jag är på det humöret. Hur normalt är det liksom?
Nu är jag visserligen PMSig och jävlig, men det är i alla fall lite mer normalt! PMS är ett vanligt tillstånd som verkar drabba de flesta på något sätt, oavsett om det är medvetet eller inte. Det är ett mycket äckligt tillstånd som innebär humörsvängningar, matthet, magvärk och huvudvärk. Med andra ord precis samma symptom som sockerberoende ger, vilket jag läste i en tidning här om dagen. Om man är sockerberoende får man de allra flesta symptomen som är små, men samtidigt innebär att man inte mår bra, alltså precis lika som PMS. Tänk vad jobbigt att vara både sockerberoende OCH ha pms. Vilket totalt helvete. Snacka om att tappa livsgnistan!
Just nu vill jag bara dansa eller boxas. Röra mig i takt utan att behöva tänka så mycket och bara få ur alla konstiga nostalgi- och pms-känslor som snurrar runt i kroppen.
Nostalgi <3 och </3 (jag ÄLSKAR hjärt smileysar. Tyvärr använder jag dem alldeles för o-ofta)
Home
Sitter hemma i min underbara säng, med mitt underbara täcke och min underbara dator. Jag är materialist, men jag är ingen dålig människa för det. Jag värdesätter saker jag vill ha och tycker om helt enkelt.
Precis hemkommen ifrån sjukhuset har jag gått från att ha en oidentifierad infektions som orsakar hög feber och hög sänka, till en oidentifierad förkylning som var tvungen att drabba mig precis efter jag kommit hem. Jag har hostat, fått feber igen och, till min stora förskräckelse, hostat upp något långt och vitt som var äckligt likt en mask. Jag hoppas och ber till alla, som går att be till, att det inte var en mask. Troligtvis var det en kycklingbit som råkat fastna någonstans i halsen. Ja precis. Det var en kycklingbit. Inget annat.
Saknar mina vänner och vill träffa dem i helgen, men det verkar som jag inte kommer att hinna träffa dem så mycket. Louise kommer i alla fall hit ifrån Stockholm och förgyller min "TaHandOmHundenOchHuset"-helg.
Nu sitter jag här och känner mig lite lagom filosofisk. Lyssnar på Phoenix och känner att det är musik som passar sig alldeles utmärkt när man känner sig filosofisk. Filosofisk och Materialistisk.
Jag misstänker att min sjukdom fortfarande sitter i. Dagen har försvunnit med ett poff och lämnat mig här sittande på sängen. Jag vet inte vad jag har gjort och jag vet inte heller vad jag borde ha gjort. Jag känner mig inte stressad, men jag kan inte påstå att jag känner mig lugn heller. Det är som om jag betraktar världen genom en bubbla. Som om jag ser allt jag måste göra, eller ska göra, eller gör, genom ett fönster. Som om världen inte påverkar mig just nu. Nu är det bara jag och min bubbla. Den är blå. Inget fucking tjafs med en rosa bubbla. Eller ta bort fucking. Man ska ju inte svära, och speciellt inte nu när man har minderåriga fosterbarn här hemma.
Ge mig plats för min materialistisk-het! Jag vill ha kamera, skor, skor, skor, kläder, inredning osv.osv.osv. Låt mig hållas, eller kritisera mig. Jag känner att det är dags att materialismen hamnar i rampljuset, att den ska få sjunga en låt, lika vacker som "en stilla bris... på en tyst kyrkogård".
Ta mig seriöst, eller gör det inte. Det är ditt val. Kanske skulle kunna säga att den djupa meningen med det här inlägget var att du måste kunna välja själv, och låta dina egna egenskaper vara i rampljuset, att du måste acceptera dem, bra som dåliga.
Fast det är inte sant. Tänkte inte så för fem öre. (femfemfemfemfem) Tänkte inte alls. Bara skrev detta spektakulöst långa adekvata inlägg. Det betyder ingenting och det finns ingen som helst djup, dold mening i den här texten. Kan det inte få vara så någon gång? Jag är trött på att allting måste säga något. Mest för att jag aldrig förstår vad folk vill säga. Speciellt inte konstnärer av någon anledning. Bildanalyser är väl inte min starka sida, skulle man kunna sammanfatta det som.
Nu ska jag låta de stackare som läser denna ouppdaterat oseriösa blogg vara och gå och lägga mig själv och min filosofiska tvilling som inte finns.
Godnatt.
Precis hemkommen ifrån sjukhuset har jag gått från att ha en oidentifierad infektions som orsakar hög feber och hög sänka, till en oidentifierad förkylning som var tvungen att drabba mig precis efter jag kommit hem. Jag har hostat, fått feber igen och, till min stora förskräckelse, hostat upp något långt och vitt som var äckligt likt en mask. Jag hoppas och ber till alla, som går att be till, att det inte var en mask. Troligtvis var det en kycklingbit som råkat fastna någonstans i halsen. Ja precis. Det var en kycklingbit. Inget annat.
Saknar mina vänner och vill träffa dem i helgen, men det verkar som jag inte kommer att hinna träffa dem så mycket. Louise kommer i alla fall hit ifrån Stockholm och förgyller min "TaHandOmHundenOchHuset"-helg.
Nu sitter jag här och känner mig lite lagom filosofisk. Lyssnar på Phoenix och känner att det är musik som passar sig alldeles utmärkt när man känner sig filosofisk. Filosofisk och Materialistisk.
Jag misstänker att min sjukdom fortfarande sitter i. Dagen har försvunnit med ett poff och lämnat mig här sittande på sängen. Jag vet inte vad jag har gjort och jag vet inte heller vad jag borde ha gjort. Jag känner mig inte stressad, men jag kan inte påstå att jag känner mig lugn heller. Det är som om jag betraktar världen genom en bubbla. Som om jag ser allt jag måste göra, eller ska göra, eller gör, genom ett fönster. Som om världen inte påverkar mig just nu. Nu är det bara jag och min bubbla. Den är blå. Inget fucking tjafs med en rosa bubbla. Eller ta bort fucking. Man ska ju inte svära, och speciellt inte nu när man har minderåriga fosterbarn här hemma.
Ge mig plats för min materialistisk-het! Jag vill ha kamera, skor, skor, skor, kläder, inredning osv.osv.osv. Låt mig hållas, eller kritisera mig. Jag känner att det är dags att materialismen hamnar i rampljuset, att den ska få sjunga en låt, lika vacker som "en stilla bris... på en tyst kyrkogård".
Ta mig seriöst, eller gör det inte. Det är ditt val. Kanske skulle kunna säga att den djupa meningen med det här inlägget var att du måste kunna välja själv, och låta dina egna egenskaper vara i rampljuset, att du måste acceptera dem, bra som dåliga.
Fast det är inte sant. Tänkte inte så för fem öre. (femfemfemfemfem) Tänkte inte alls. Bara skrev detta spektakulöst långa adekvata inlägg. Det betyder ingenting och det finns ingen som helst djup, dold mening i den här texten. Kan det inte få vara så någon gång? Jag är trött på att allting måste säga något. Mest för att jag aldrig förstår vad folk vill säga. Speciellt inte konstnärer av någon anledning. Bildanalyser är väl inte min starka sida, skulle man kunna sammanfatta det som.
Nu ska jag låta de stackare som läser denna ouppdaterat oseriösa blogg vara och gå och lägga mig själv och min filosofiska tvilling som inte finns.
Godnatt.
...
Jag är lite små pissed off just nu, fast jag inte borde vara det. Kanske är någon sorts reaktion på att jag inte fått avreagera mig ett skit på hela veckan. GE MIG VÅLDSAMMA SPEL NÅGON?!?!??!?!
Så därför avreagerade jag mig precis. Känns mycket bättre faktiskt. Det här med dagböcker är förståeligt. Det finns alltså för att man ska kunna skriver ner sina känslor för att sedan låsa in dem. Varför ska man göra det egentligen? För att det är en känsla som man inte borde känna.
Vem har bestämt det egentligen? Mäniskligheten har bestämt att det är fel att känna vissa saker i vissa situationer, för att det kan leda till dåliga konsekvenser.
Är det någon sorts medfödd erfarenhet, eller instinkt? Eller är det bara någonting man lär sig utav att leva i dagens samhälle. Är det något typisk svenskt kanske. Aldrig för mycket och inte för lite. Mellanmjölk ska det vara.
Jag tycker dock inte att det är så. Jag har i alla fall aldrig känt att jag är begränsad på grund utav att jag bor här. Snarare tycker jag att det är ganska praktiskt att faktiskt tänka lite på vad fan man gör. Skulle inte vilja leva i evigt "fria" USA. Jag personligen tycker inte att de verkar så mycket friare än jag är... Snarare... Ja. Jag har jättemycket fördomar om Amerikaner. Det är inte MITT fel egentligen. Det är bara det att jag har blivit hjärntvättad utav alla tv-program och dokusåpor FRÅN USA.
Aja dags att sussa av mig all stress, ilska, sjukdom och annat skit. Imorgon ska jag iväg till Karlstad och ha SKITROLIGT! >:(
Så därför avreagerade jag mig precis. Känns mycket bättre faktiskt. Det här med dagböcker är förståeligt. Det finns alltså för att man ska kunna skriver ner sina känslor för att sedan låsa in dem. Varför ska man göra det egentligen? För att det är en känsla som man inte borde känna.
Vem har bestämt det egentligen? Mäniskligheten har bestämt att det är fel att känna vissa saker i vissa situationer, för att det kan leda till dåliga konsekvenser.
Är det någon sorts medfödd erfarenhet, eller instinkt? Eller är det bara någonting man lär sig utav att leva i dagens samhälle. Är det något typisk svenskt kanske. Aldrig för mycket och inte för lite. Mellanmjölk ska det vara.
Jag tycker dock inte att det är så. Jag har i alla fall aldrig känt att jag är begränsad på grund utav att jag bor här. Snarare tycker jag att det är ganska praktiskt att faktiskt tänka lite på vad fan man gör. Skulle inte vilja leva i evigt "fria" USA. Jag personligen tycker inte att de verkar så mycket friare än jag är... Snarare... Ja. Jag har jättemycket fördomar om Amerikaner. Det är inte MITT fel egentligen. Det är bara det att jag har blivit hjärntvättad utav alla tv-program och dokusåpor FRÅN USA.
Aja dags att sussa av mig all stress, ilska, sjukdom och annat skit. Imorgon ska jag iväg till Karlstad och ha SKITROLIGT! >:(
Nässpray
I mitt förkylda tillstånd har jag upptäckt att nässpray måste vara en utav de bästa uppfinningarna som finns. Jag vaknade kl. 5 på morgonen (utan nässpray) och upptäcktre att jag var täppt i båda näsborrarna, och att det gjorde så ont i halsen att jag inte kunde andas genom munnen. Detta resulterar såklart i andningssvårigheter.
Under tiden som jag låg i mitt rum och försökte somna om, eventuellt tyckte väldigt synd om mig själ, så tänkte jag på hur helvetiskt jobbigt det måste ha varit att vara förkyld förr i tiden, när det inte fanns någon nässpray.
Då låg man bara där och kunde inte andas. Jag låg i alla fall och önskade att jag hade nässpray.
I vilket fall som helst gick jag ner till mamma i ren panik och grät efter nässpray. Jag fick lägga mig nere i deras sovrum (Lennart var och spelade golf) eftersom det är tystare där nere.
När näsan började fungera igen var det som om jag hade kommit till paradiset! Då kunde jag somna igen och senare vaknade jag kl. 11.
Så som ni förstår är jag ett stort fan av nässpray just nu.
MER MAKT TILL NÄSSPRAYEN!
Under tiden som jag låg i mitt rum och försökte somna om, eventuellt tyckte väldigt synd om mig själ, så tänkte jag på hur helvetiskt jobbigt det måste ha varit att vara förkyld förr i tiden, när det inte fanns någon nässpray.
Då låg man bara där och kunde inte andas. Jag låg i alla fall och önskade att jag hade nässpray.
I vilket fall som helst gick jag ner till mamma i ren panik och grät efter nässpray. Jag fick lägga mig nere i deras sovrum (Lennart var och spelade golf) eftersom det är tystare där nere.
När näsan började fungera igen var det som om jag hade kommit till paradiset! Då kunde jag somna igen och senare vaknade jag kl. 11.
Så som ni förstår är jag ett stort fan av nässpray just nu.
MER MAKT TILL NÄSSPRAYEN!
Skim Sbakar
SIdag sså sbakar sjag smycket, sför satt ssälja spå ssäterstampen. ssara sska sockså svara smed soch ssälja.
Irriterande va?!?!?!
Aja anywaaaays.
Jag har jobbat hela veckan, och flyttat hemifrån i hela TVÅ dagar. Jag upprepar. Hela TVÅÅÅÅÅ dagar.
Jag har lagat mat själv, blivit mörkrädd för psychotavlor helt själv, ätit mat helt själv, sett på tv helt själv osv. osv.
Det var. Ensamt. Jag är en sån mes. Jag vill aldrig bo själv?! RÄDDA MIG NÅGON!
Aja anywaaaaays.
Jag har tydligen blivit medbjuden utav min arbetsbuddy och hennes kompisar till Sala för att kolla på Byz. HAHAHA!!!!!!!!!
I alla fall funderar jag på att helt enkelt ta tåget dit och vara med, även om Moa var för sjuk för att följa med och Karin och Kajja är för små. Stackars små barn, eller nej. Stackars lilla mig som inte får ta med mig dom!
Aja anywaaaaaays. Någon skulle tydligen ta hand om mig.
Det beror i och för sig på om jag kan få tag på min arbetsbuddy och fråga henne om jag ska komma. Skulle ju vara lite pinigt om jag kom dit och så vill dom inte ens ha mig där! Damn. Vilken fail. Nästan som när deghelvetet inte jäser.
Aja anywaaaaays.
Another boring blog. Thingy. But anywaaaaays. I did it.
Ingen bild idag, för jag är alldeles för lat för att plocka med den bärbara hårddisken till tv-rummet där jag nu sitter som en riktigt nörd och letar efter recept på enkelt bröd som inte tar femtiotolv år att baka. Eller jag bara skojar. Det är vad jag har gjort. Just nu sitter jag och väntar på att cp-brödet som inte jäser ordentligt ska komma ut ur ugnen så att jag kan packa in det i påsar och stoppa det i frysen, och sedan äta upp resterna av pizzan jag inte åt upp igår.
By the way: Man tycker att Hedemora har goda pizzor i Sala.
I alla fall går det nog bra egentligen. Det är bara det att jag har en flisa av ytterst torkad deg i ena ögat som stör mig något otroligt. höhö.
Aja anywaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaays.
I'm annoying and I will now take my leave.
Goodbye Fishlovers!
Outstanding!
Jag känner mig lite skum.
Jag ska göra någonting. Någonting roligt. Något som jag verkligen vill göra. Något som kommer göra mig glad.
Någonting så jävla outstanding att jag knappt hinner med själv.
Eller kanske jag helt enkelt ska gå och lägga mig.
Outstanding indeed.
*<|:)> <------ Guess what?!?!
Precis. En tomte.
Så jävla outstanding.
Jag ska göra någonting. Någonting roligt. Något som jag verkligen vill göra. Något som kommer göra mig glad.
Någonting så jävla outstanding att jag knappt hinner med själv.
Eller kanske jag helt enkelt ska gå och lägga mig.
Outstanding indeed.
*<|:)> <------ Guess what?!?!
Precis. En tomte.
Så jävla outstanding.
Lyssnar på: MTVHD Live med något band som jag inte känner till, och inte heller var uppmärksam nog att snappa upp namnet, som snabbt pluppade upp och ned igen på skärmen, på.
Konstigt, filosofiskt och ja... helt enkelt för mycket text.
Jag har en jättekonstig känsla som ligger någonstans långt bak i huvudet. Det känns som om jag är den enda människan som finns. Det är som om jag känner mig kvävande ensam, samtidigt som jag känner mig lugn. Jag känner mig avskärmad från världen som i någon sorts konstig dimma.
Jag är så sjukt trött nu. Jag vet inte vad jag vill göra, eller ska göra, borde göra eller vad jag kommer göra. Det är jobbigt och tungt på något sätt. Trots att det är sommar och så fint ute, kan jag inte annat än att känna mig ensam. Jag vet inte varför. Jag har träffat min familj, Karin och en massa andra nu den senaste dagen, men ändå känns det som om det finns bara jag.
Detta skulle kunna vara någon sorts hint om att jag är alldeles för ego.
Tack Kim! Den kommentaren gör så att det känns så mycket bättre *sarmasm*.
För övrigt är jag nog en sådan person som inte är så lätt att ta kontakt med. Jag är relativt osocial och blyg, och om jag är social är jag feg. Jag pratar aldrig om intressanta saker när jag väl pratar, utan säger bara en massa strunt. Jag är väldigt tacksam över mina vänner, men har nästan inga "bekanta" eller vad man nu skulle kunna säga. Jag ser alla runt omkring mig ha en massa bekanta som de pratar med, men som de nästan aldrig träffar. Det kan vara gamla klasskompisar, gamla vänner som flyttat eller någon väns kompis. Jag blir så avundsjuk på sådant ibland. Jag är alldeles för osocial för att kunna prata med någon som jag inte riktigt känner. Jag vet inte varför, men jag är helt enkelt inte sån som person antar jag. Jag är mer åt det tråkiga hållet.
Jag är dålig på att träffa nya människor, men skulle gärna vilja kunna.
Så mycket har jag förstått att problemet ligger hos mig. Det är klart att om jag vill lära känna nya människor måste jag försöka själv och så bla bla bla bla...
Jag vet det, men även om jag gjorde det skulle jag nog inte vara riktigt nöjd. Jag är som den evigt socialt onöjda tråkmånsen. Jag vill alltid ha något mer och kan aldrig vara nöjd. Jag är ofta ledsen och irriterad och orkar inte bry mig om andra. Jag är helt enkelt en egotrippad och tråkig person.
Dessutom tror jag att jag håller med Kajsa. Jag vill bli kär. Är man kär glömmer man alla andra problem och har bara en sak att fundera över. Dock har jag nog inte turen att kunna bli kär så lätt. Jag är ett kontrollfreak som sällan låter känslorna ta över, speciellt när det gäller kärlek. Rädslan för att bli sviken är för stor. Inte för att jag har blivit sviken någon gång. Snarare att jag bara är väldigt rädd för att tappa kontrollen över situationen och på det sättet bli sårad. Kanske. Detta förstår jag inte riktigt själv.
För att inte tala om när jag väl är kär. Jag är avundsjuk som få och en besserwisser.
Nu när jag tänker efter närmare kanske jag inte vill bli kär. Det är underbart när man är det, men då måste jag släppa kontrollen.
Eller vänta. Jag kanske vill bli kär, men inte bara för att jag vill det.
Jag vill bli kär på riktigt, jag vill kunna släppa kontrollen, men inte för att jag tvingar mig själv till det.
Nog om det.
Jag är helt enkelt en människa som tycker om att överanalysera mig själv.
Detta inlägg visar på en relativt liten del utav mig, hoppas jag, men det är den delen av mig som känns just nu. Den delen av mig som säger att jag är ensam.
Jag är ingen tragisk människa med en tragisk bakrund. Jag har inte råkat ut för någon sorts hemsk barndom utan att vara älskad. Jag har inte blivit våldtagen, jag har inte blivit slagen och jag har inte blivit nedtryckt och sårad.
Jag är bara jag.
Om detta inlägg visar på enorm självinsikt, eller ingen självinsikt alls är ingenting jag tänker fundera mer på. Det är bara skönt att få ur sig saker som det här. Även om större delen kanske bara är pessimistiska tankar som jag tänker för att jag känner mig så för tillfället, spelar ingen roll, utan det som spelar roll är att jag med hjälp av det kan försöka titta på mig själv. Jag tycker att det är jättesvårt att lära känna andra, men jag antar att det enklaste sättet att lära sig, är att lära känna sig själv.
Jag är så sjukt trött nu. Jag vet inte vad jag vill göra, eller ska göra, borde göra eller vad jag kommer göra. Det är jobbigt och tungt på något sätt. Trots att det är sommar och så fint ute, kan jag inte annat än att känna mig ensam. Jag vet inte varför. Jag har träffat min familj, Karin och en massa andra nu den senaste dagen, men ändå känns det som om det finns bara jag.
Detta skulle kunna vara någon sorts hint om att jag är alldeles för ego.
Tack Kim! Den kommentaren gör så att det känns så mycket bättre *sarmasm*.
För övrigt är jag nog en sådan person som inte är så lätt att ta kontakt med. Jag är relativt osocial och blyg, och om jag är social är jag feg. Jag pratar aldrig om intressanta saker när jag väl pratar, utan säger bara en massa strunt. Jag är väldigt tacksam över mina vänner, men har nästan inga "bekanta" eller vad man nu skulle kunna säga. Jag ser alla runt omkring mig ha en massa bekanta som de pratar med, men som de nästan aldrig träffar. Det kan vara gamla klasskompisar, gamla vänner som flyttat eller någon väns kompis. Jag blir så avundsjuk på sådant ibland. Jag är alldeles för osocial för att kunna prata med någon som jag inte riktigt känner. Jag vet inte varför, men jag är helt enkelt inte sån som person antar jag. Jag är mer åt det tråkiga hållet.
Jag är dålig på att träffa nya människor, men skulle gärna vilja kunna.
Så mycket har jag förstått att problemet ligger hos mig. Det är klart att om jag vill lära känna nya människor måste jag försöka själv och så bla bla bla bla...
Jag vet det, men även om jag gjorde det skulle jag nog inte vara riktigt nöjd. Jag är som den evigt socialt onöjda tråkmånsen. Jag vill alltid ha något mer och kan aldrig vara nöjd. Jag är ofta ledsen och irriterad och orkar inte bry mig om andra. Jag är helt enkelt en egotrippad och tråkig person.
Dessutom tror jag att jag håller med Kajsa. Jag vill bli kär. Är man kär glömmer man alla andra problem och har bara en sak att fundera över. Dock har jag nog inte turen att kunna bli kär så lätt. Jag är ett kontrollfreak som sällan låter känslorna ta över, speciellt när det gäller kärlek. Rädslan för att bli sviken är för stor. Inte för att jag har blivit sviken någon gång. Snarare att jag bara är väldigt rädd för att tappa kontrollen över situationen och på det sättet bli sårad. Kanske. Detta förstår jag inte riktigt själv.
För att inte tala om när jag väl är kär. Jag är avundsjuk som få och en besserwisser.
Nu när jag tänker efter närmare kanske jag inte vill bli kär. Det är underbart när man är det, men då måste jag släppa kontrollen.
Eller vänta. Jag kanske vill bli kär, men inte bara för att jag vill det.
Jag vill bli kär på riktigt, jag vill kunna släppa kontrollen, men inte för att jag tvingar mig själv till det.
Nog om det.
Jag är helt enkelt en människa som tycker om att överanalysera mig själv.
Detta inlägg visar på en relativt liten del utav mig, hoppas jag, men det är den delen av mig som känns just nu. Den delen av mig som säger att jag är ensam.
Jag är ingen tragisk människa med en tragisk bakrund. Jag har inte råkat ut för någon sorts hemsk barndom utan att vara älskad. Jag har inte blivit våldtagen, jag har inte blivit slagen och jag har inte blivit nedtryckt och sårad.
Jag är bara jag.
Om detta inlägg visar på enorm självinsikt, eller ingen självinsikt alls är ingenting jag tänker fundera mer på. Det är bara skönt att få ur sig saker som det här. Även om större delen kanske bara är pessimistiska tankar som jag tänker för att jag känner mig så för tillfället, spelar ingen roll, utan det som spelar roll är att jag med hjälp av det kan försöka titta på mig själv. Jag tycker att det är jättesvårt att lära känna andra, men jag antar att det enklaste sättet att lära sig, är att lära känna sig själv.
Väckarklockor
Alla väckarklockor borde dö en långsam och smärtsam död. I alla fall om den som ska vakna av den inte gör det.
Död åt oavstängda väckarklockor!
Straffet till det kvinnliga könet
Om man tror på gud så har jag en egen teori. Mest förr i tiden, så trodde man ju att man skulle bli hårt straffad av gud för diverse synder, som kanske många av oss, begår nån gång om dagen. Jag har kommit på lösningen för detta. Eftersom vi alla småsyndar lite, så kom gud (smart snubbe det där) på att han skulle småstraffa oss lite hela tiden. Detta straff, i alla fall för oss kvinnor, kallas mensverk och PMS.
Hormoner hoppar omkring i rent kaos, som galna flodhästar på rockkonsert, hjärnan vänds upp och ned och ut och in och magen vrids och vänds, klipps av, sys ihop igen och slutligen skriker den ut ett skri av smärta som kommer ut som förbannade ord ur munnen, fast de vet mycket väl att de inte borde. Man blir som en bortskämd liten fyraåring, fast bara det negativa delarna. Man är arg och jävlig, gråter om vart annat och skrattar om vart annat.
Jag vet inte riktigt den manliga motsvarigheten till detta, och även om ni killar också kan ha humörsvägninger, vet jag faktiskt inte om någon som har det.
I alla fall så betyder inte detta inlägg att jag tror att gud så elak och jag menar inte att driva med religionen. Dock så tycker jag att det borde spridas hur jävligt det känns en vecka i månaden.
Jag skulle kunna säga att alla ska vara förstående mot oss stackars tjejer, som det egentligen inte är mer synd om än någon annan, och ge oss en förstående kram när ni ser nån som är arg helt utan anledning.
Jag säger inte det.
Om ni skulle göra det skull tjejen i fråga troligtvis bli förbannad och slå killen på käften, eller så skulle hon börja gråta och klaga ut alla sina mer eller mindre värdelösa bekymmer, men hjälp av den upp och ned vända och gråtande hjärnans något begränsade ordförråd.
Hormoner hoppar omkring i rent kaos, som galna flodhästar på rockkonsert, hjärnan vänds upp och ned och ut och in och magen vrids och vänds, klipps av, sys ihop igen och slutligen skriker den ut ett skri av smärta som kommer ut som förbannade ord ur munnen, fast de vet mycket väl att de inte borde. Man blir som en bortskämd liten fyraåring, fast bara det negativa delarna. Man är arg och jävlig, gråter om vart annat och skrattar om vart annat.
Jag vet inte riktigt den manliga motsvarigheten till detta, och även om ni killar också kan ha humörsvägninger, vet jag faktiskt inte om någon som har det.
I alla fall så betyder inte detta inlägg att jag tror att gud så elak och jag menar inte att driva med religionen. Dock så tycker jag att det borde spridas hur jävligt det känns en vecka i månaden.
Jag skulle kunna säga att alla ska vara förstående mot oss stackars tjejer, som det egentligen inte är mer synd om än någon annan, och ge oss en förstående kram när ni ser nån som är arg helt utan anledning.
Jag säger inte det.
Om ni skulle göra det skull tjejen i fråga troligtvis bli förbannad och slå killen på käften, eller så skulle hon börja gråta och klaga ut alla sina mer eller mindre värdelösa bekymmer, men hjälp av den upp och ned vända och gråtande hjärnans något begränsade ordförråd.
Wooooow. Vad stor bilden blev.
Virrhöna
Virrhöna. Vad betyder det egentligen? Är det en allmänt virrig person, måste det vara en kvinnlig person, eller är det helt enkelt en höna? Skulle då hönan, som gick utan huvud, kallas virrhöna? Eller var de en tupp?
Jag känner mig oftast rätt virrig, men jag tror att jag egentligen inte är så virrig. Klassas jag då som en virrhöna, eftersom jag känner mig som en?
Är en virrig person någon som kanske är allmänt tankspridd, som kanske säger saker utan att tänka först, tar på sig fel sko på fel fot utan att märka det eller tar med sig miniräknaren till franskalektionen? Eller är det kanske någon som inte riktigt förstår sig på sig själv och sina tankar och känslor? Eller kanske både och.
Räknas det som virrigt att skriva så här många frågor i rad, utan att egentligen komma fram till någonting alls?
Det kan hända. Om jag läste detta skulle jag nog tänke, lite nonchalant sådär, att personen som skrev detta har för mycket fritid. Samtidigt skulle jag nog bli ganska fasinerad och sitta och komma på egna idéer och tankar om just virrighet. Troligen skulle jag skriva ett inlägg, som såg ungefär såhär, om saken.
Jag antar att man kanske inte riktigt kan definiera detta, men man kan i alla fall diskutera saken och försöka komma fran till vad en "virrhöna" faktiskt är för något. Jag misstänker starkt att uttrycket faktiskt inte har speciellt mycket med hönar att göra, förutom själva metaforen att väldigt virriga personer är som hönor, som bekant, inte har så stort intellekt. Då borde ju jag faktiskt förstå vad som menas. Jag älskar ju metaforer.
Jag tror kanske att denna metaforen är lite för logisk för mig. När det blir så här uppenbart, så tänker jag automatiskt för mycket, för brett, för ologiskt och för mycket "om". Jag tänker väldigt ofta "om".
Vad skulle hända OM jag blev överkörd av en motorcykel? Vad skulle hända OM jag slutade äta chips? Hur skulle jag se ut OM jag vägde lika mycket som eiffeltornet? Skulle jag vara väldigt stor och normalviktig, eller bara vara äckligt fet?
Det här är såna typiska saker som jag kan komma och tänka på utan, nån till synes, anledning. "Till synes"-uttrycket i föregående mening skulle alltså indikera att jag egentligen har en anledning att tänka så här, och att det bara inte syns. Det var väldigt dumt av mig att skriva så egentligen, eftersom jag varken har bevis eller exempel på några anledningar att tänka på såna här saker. Jag kan inte direkt komma på några anledningar så här i efterhand heller för den delen.
Om man delade upp virrhöna i olika kategorier. Till exempel 1. Tankspridd virrhöna, som egentligen är väldigt smart. 2. Allmänt dum människa, som aldrig tänker. 3. En människa som verkar smart, men som egentligen är väldigt borta.
Undrar vart jag skulle hamna. Troligen i kategori 3. Jag har troligen missat några kategorier. Eller tagit med en för mycket. Det kanske borde finnas en kategori för dem som helt enkelt tänker för mycket. Jag skulle lätt passa in i den kategorin. Att tänka är klart överskattat. För det första är det helt onödigt, om man lever som jag. Det enda som händer är att man kommer att tänka på såna här konstiga saker, som ingen annan jävel orkar bry sig om. Dessutom är det jobbigt. Jag tror att det går mycket mer energi än man kan tro till att tänka! Träningsverk i hjärnan. Jobbiga grejer. Hjärnan måste ju inte bara jobba med att tänka, utan också med att göra så att resten av kroppen fungerar utav sig själv. Tänk vad jobbigt det skulle om vi var tvungen att sköta allt det "manuellt" så att säga. Jobbigt läge. Tänk om man skulle råka glömma öppna hjärtklaffarna, eller om man skulle glömma smälta maten efter man hade ätit. Då hade ju kroppen inte heller kunnat reagera själv, med alla sina försvarsgrejer, så då måste man först fatta, blixtsnabbt, att man har glömt detta och sedan skicka ut varningssignaler som gör att vi kan förstå att vi har missat något. Som sagt. Jobbigt läge.
Jag känner mig oftast rätt virrig, men jag tror att jag egentligen inte är så virrig. Klassas jag då som en virrhöna, eftersom jag känner mig som en?
Är en virrig person någon som kanske är allmänt tankspridd, som kanske säger saker utan att tänka först, tar på sig fel sko på fel fot utan att märka det eller tar med sig miniräknaren till franskalektionen? Eller är det kanske någon som inte riktigt förstår sig på sig själv och sina tankar och känslor? Eller kanske både och.
Räknas det som virrigt att skriva så här många frågor i rad, utan att egentligen komma fram till någonting alls?
Det kan hända. Om jag läste detta skulle jag nog tänke, lite nonchalant sådär, att personen som skrev detta har för mycket fritid. Samtidigt skulle jag nog bli ganska fasinerad och sitta och komma på egna idéer och tankar om just virrighet. Troligen skulle jag skriva ett inlägg, som såg ungefär såhär, om saken.
Jag antar att man kanske inte riktigt kan definiera detta, men man kan i alla fall diskutera saken och försöka komma fran till vad en "virrhöna" faktiskt är för något. Jag misstänker starkt att uttrycket faktiskt inte har speciellt mycket med hönar att göra, förutom själva metaforen att väldigt virriga personer är som hönor, som bekant, inte har så stort intellekt. Då borde ju jag faktiskt förstå vad som menas. Jag älskar ju metaforer.
Jag tror kanske att denna metaforen är lite för logisk för mig. När det blir så här uppenbart, så tänker jag automatiskt för mycket, för brett, för ologiskt och för mycket "om". Jag tänker väldigt ofta "om".
Vad skulle hända OM jag blev överkörd av en motorcykel? Vad skulle hända OM jag slutade äta chips? Hur skulle jag se ut OM jag vägde lika mycket som eiffeltornet? Skulle jag vara väldigt stor och normalviktig, eller bara vara äckligt fet?
Det här är såna typiska saker som jag kan komma och tänka på utan, nån till synes, anledning. "Till synes"-uttrycket i föregående mening skulle alltså indikera att jag egentligen har en anledning att tänka så här, och att det bara inte syns. Det var väldigt dumt av mig att skriva så egentligen, eftersom jag varken har bevis eller exempel på några anledningar att tänka på såna här saker. Jag kan inte direkt komma på några anledningar så här i efterhand heller för den delen.
Om man delade upp virrhöna i olika kategorier. Till exempel 1. Tankspridd virrhöna, som egentligen är väldigt smart. 2. Allmänt dum människa, som aldrig tänker. 3. En människa som verkar smart, men som egentligen är väldigt borta.
Undrar vart jag skulle hamna. Troligen i kategori 3. Jag har troligen missat några kategorier. Eller tagit med en för mycket. Det kanske borde finnas en kategori för dem som helt enkelt tänker för mycket. Jag skulle lätt passa in i den kategorin. Att tänka är klart överskattat. För det första är det helt onödigt, om man lever som jag. Det enda som händer är att man kommer att tänka på såna här konstiga saker, som ingen annan jävel orkar bry sig om. Dessutom är det jobbigt. Jag tror att det går mycket mer energi än man kan tro till att tänka! Träningsverk i hjärnan. Jobbiga grejer. Hjärnan måste ju inte bara jobba med att tänka, utan också med att göra så att resten av kroppen fungerar utav sig själv. Tänk vad jobbigt det skulle om vi var tvungen att sköta allt det "manuellt" så att säga. Jobbigt läge. Tänk om man skulle råka glömma öppna hjärtklaffarna, eller om man skulle glömma smälta maten efter man hade ätit. Då hade ju kroppen inte heller kunnat reagera själv, med alla sina försvarsgrejer, så då måste man först fatta, blixtsnabbt, att man har glömt detta och sedan skicka ut varningssignaler som gör att vi kan förstå att vi har missat något. Som sagt. Jobbigt läge.
Så här vintrigt mysigt var det påvägen tll skolan igår. Snälla stoppa plusgraderna!
