Zero Miles

Sitter hemma i min underbara säng, med mitt underbara täcke och min underbara dator. Jag är materialist, men jag är ingen dålig människa för det. Jag värdesätter saker jag vill ha och tycker om helt enkelt.

Precis hemkommen ifrån sjukhuset har jag gått från att ha en oidentifierad infektions som orsakar hög feber och hög sänka, till en oidentifierad förkylning som var tvungen att drabba mig precis efter jag kommit hem. Jag har hostat, fått feber igen och, till min stora förskräckelse, hostat upp något långt och vitt som var äckligt likt en mask. Jag hoppas och ber till alla, som går att be till, att det inte var en mask. Troligtvis var det en kycklingbit som råkat fastna någonstans i halsen. Ja precis. Det var en kycklingbit. Inget annat.

Saknar mina vänner och vill träffa dem i helgen, men det verkar som jag inte kommer att hinna träffa dem så mycket. Louise kommer i alla fall hit ifrån Stockholm och förgyller min "TaHandOmHundenOchHuset"-helg.

Nu sitter jag här och känner mig lite lagom filosofisk. Lyssnar på Phoenix och känner att det är musik som passar sig alldeles utmärkt när man känner sig filosofisk. Filosofisk och Materialistisk. 
Jag misstänker att min sjukdom fortfarande sitter i. Dagen har försvunnit med ett poff och lämnat mig här sittande på sängen. Jag vet inte vad jag har gjort och jag vet inte heller vad jag borde ha gjort. Jag känner mig inte stressad, men jag kan inte påstå att jag känner mig lugn heller. Det är som om jag betraktar världen genom en bubbla. Som om jag ser allt jag måste göra, eller ska göra, eller gör, genom ett fönster. Som om världen inte påverkar mig just nu. Nu är det bara jag och min bubbla. Den är blå. Inget fucking tjafs med en rosa bubbla. Eller ta bort fucking. Man ska ju inte svära, och speciellt inte nu när man har minderåriga fosterbarn här hemma. 

Ge mig plats för min materialistisk-het! Jag vill ha kamera, skor, skor, skor, kläder, inredning osv.osv.osv. Låt mig hållas, eller kritisera mig. Jag känner att det är dags att materialismen hamnar i rampljuset, att den ska få sjunga en låt, lika vacker som "en stilla bris... på en tyst kyrkogård".

Ta mig seriöst, eller gör det inte. Det är ditt val. Kanske skulle kunna säga att den djupa meningen med det här inlägget var att du måste kunna välja själv, och låta dina egna egenskaper vara i rampljuset, att du måste acceptera dem, bra som dåliga. 

Fast det är inte sant. Tänkte inte så för fem öre. (femfemfemfemfem) Tänkte inte alls. Bara skrev detta spektakulöst långa adekvata inlägg. Det betyder ingenting och det finns ingen som helst djup, dold mening i den här texten. Kan det inte få vara så någon gång? Jag är trött på att allting måste säga något. Mest för att jag aldrig förstår vad folk vill säga. Speciellt inte konstnärer av någon anledning. Bildanalyser är väl inte min starka sida, skulle man kunna sammanfatta det som.

Nu ska jag låta de stackare som läser denna ouppdaterat oseriösa blogg vara och gå och lägga mig själv och min filosofiska tvilling som inte finns.

Godnatt.