Zero Miles

Igår såg jag och Viktor på sällskapsresan och innan vi gick och la oss skrev jag ihop denna fantastiska text. Den handlar om... dajm. Tror jag.

Här kommer den i alla fall!:

Daaaaaaaaaaaaajm! Jag vill ha dajm. Varför finns det aldrig dajm? Det är som om dajm vore någon sorts utrotad art som absolut inte får finnas i vanliga djurparker, utan endast på de mer hmm... exklusiva ställena, om man säger så. Strunt tycker jag! Det ska finnas dajm!
Eller dajmglass. Det är inte så dumt det heller! Fast självklart är det ju orginalet som gäller. Det är som om att tycka om en Uscher-låt.

”Bara för att det är en klubblåt”, säger han. Aah visst! Bara för att det är glass liksom. No way!

Minnena rasar tillbaka i ett vattenfall av bilder. Allting i huvudet snurrar, men det får vara. Nu är det bara dajs som gäller. Jackan... Vart är jackan? Vilken jacka var det? Tog jag den svarta... eller den röda korta. Jag kommer inte ihåg.

Ljuset slår emot mig och jag rullar smidigt ner från sängen. Smidigt enligt mig i alla fall. Betraktar lugnt människorna som ligger utspridda i rummet. Jag känner igen... max 3 stycken.
Där har vi Isse. Hennes fel att vi hamnade i den här jävla hålan. Utan fucking dajm. Där i hörnet ligger StockholmsSara och Porky. Med tanke på den ställning de ligger i tvivlar jag ju starkt på att Sara har fått veta att han kalls för Porky. Jävla håla.

Smidig som en Bengalisk flodhäst hoppar jag mellan människorna fram emot dörren. Jag har inget att förlora. Att råka trampa på en människa eller två spelar ingen roll. Det är inte som att jag känner dem i alla fall liksom.

Jackan? Skit i jackan. Dörr, ut, hitta, affär. Dajm. Nej. Fan i helvetes jävla skit. Plånboken ligger i jackan. Kan man fråga de i affären om man får provsmaka dajmen lite innan man köper den?
Kanske inte. Eventuellt inte. Troligtvis inte. Skit. Dörr, ut, tillbaka, leta jacka. Hittar inte jackjäveln. Lägligt. Någon har lämnat en alldeles lysande 20-lapp alldeles framför min högra fot.

Dajm is the shit.

---

Lyssnar på: Lay down - priestess (och den finns INTE på spotify! :()

Igår tvingade jag Viktor att hjälpa mig att baka cupcakes. De blev aaaaasgoda.

Kokoscupcakes med chokladfrosting blev det! Mumma.

Ge mig pengar så att jag kan köpa skor! Jag är materialistisk och jag vill ha skor. Jag VILL ha skor, och gör det mig till en dålig människa? Svar: Nej.
Och jag vill fortfarande ha skor. 

Studentskor! Ge mig!

Jag tänker nu gå till mitt fantastiska lager skor och studsa runt i mina 13-cm klackar som jag inte använder allt för ofta, men som jag bara inte kan låta bli att älska.

Jag är ett skofreak. Finns det piller för sånt?

Det är vinter, det är snö, det är mindre varmt och jag vill ha skor. Med andra ord så är allting precis som vanligt, fast lite kallare och med lite extra snö

På senare tid har min blogg förfallit. Den har dött som den maskätna pojken som ville dö och jag har inte gjort några ansträngningar för att den åter igen skall leva. Förrän idag. 
Kajsa har med hjälp utav smeknamn och facebook inlägg fått mig att skriva ett blogginlägg som jag just nu håller på med. Det känns... bra faktiskt. Ungefär som vanligt fast lite längre sen.
Nirvana dunkar ut ur mina högtalare, efter att jag hittade all min gamla musik på datorn och jag har så många armband på mig att jag får ont i handleden av att skriva, så därför tänkte jag nu komma till saken. 
Eller det skulle jag gärna göra om jag faktiskt visste vad jag skulle skriva. Poop.

Inspirationen har flödat de senaste dagarna och jag har åstadkommit två stycken låtar. Dock är båda näst intill utan text, vilket jag defenitivt får jobba på. Texter är inte min starka sida, men jag ska göra mitt bästa. 
Som om jag inte brukar göra det liksom.

Till sist tänkte jag bjude på en bild. Just idag har jag inga flummiga känslor som måste ut så det blir ett sånt här fint, kort och ytterst normalt blogginlägg med en bild som pricken över å. 

Vackra Hedemora... :')