Hemma
Borta bra men hemma bäst. Trodde aldrig att jag kunde sakna en människa så fruktansvärt mycket under bara några få dagar, men jag antar att jag nu har bevisat motsatsen för mig själv.
Jag tror att jag saknat hemma och Viktor så mycket att något blivit fel.
Jag är inte helt säker på hur jag ska lyckas skriva ut mig hur det känns, men jag ska försöka mitt bästa för att jag själv känner att det behövs. Just nu känns så flyktigt och ohållbart på något sätt. Det känns som om allt sakta försvinner bort och det lämnar mig i total panik. Det allra jobbigaste med detta är att jag har absolut ingen grund för att känna så här. Spenderade precis en underbar helg i Norrköping hos vänner och jag har en underbar pojkvän som mötte mig på stationen direkt när jag kom hem.
Ändå känns allt väldigt konstigt. Det känns som om det är en bubbla i mig som håller på att spricka, och jag vet inte varför och jag kan inte ens analysera mig själv för att lista ut det.
Jag är så fruktansvärt rädd för att vara ensam, eller för att bli ensam. Jag vill verkligen inte, men ändå känns det som att det är just den här känslan som kommer att göra att jag blir ensam. Jag vill inte!
Jag är trött på mig själv och det jobbiga är att jag tror inte att det är mitt fel. Hormoner är ett fruktansvärt påfund som borde kunna blockeras tills större nytta kan utnyttjas.
De får mig att tappa bort mig själv. Just nu känner jag mig instabil, osäker och jag tycker inte om mig själv när jag är så här och då tappar jag balansen.
Att plötsligt upptäcka att man inte tycker om sig själv är inte bra, och just nu tycker jag inte om mig själv.
Jag ska nu gå och låna lite energi från min älskade Viktor som jag kan krama tills allt känns bättre och jag faktiskt kan komma ihåg vem jag är och att jag kan tycka om mig precis så.
Lyssnar på: Kings of Convenience - Little Kids
Jag tror att jag saknat hemma och Viktor så mycket att något blivit fel.
Jag är inte helt säker på hur jag ska lyckas skriva ut mig hur det känns, men jag ska försöka mitt bästa för att jag själv känner att det behövs. Just nu känns så flyktigt och ohållbart på något sätt. Det känns som om allt sakta försvinner bort och det lämnar mig i total panik. Det allra jobbigaste med detta är att jag har absolut ingen grund för att känna så här. Spenderade precis en underbar helg i Norrköping hos vänner och jag har en underbar pojkvän som mötte mig på stationen direkt när jag kom hem.
Ändå känns allt väldigt konstigt. Det känns som om det är en bubbla i mig som håller på att spricka, och jag vet inte varför och jag kan inte ens analysera mig själv för att lista ut det.
Jag är så fruktansvärt rädd för att vara ensam, eller för att bli ensam. Jag vill verkligen inte, men ändå känns det som att det är just den här känslan som kommer att göra att jag blir ensam. Jag vill inte!
Jag är trött på mig själv och det jobbiga är att jag tror inte att det är mitt fel. Hormoner är ett fruktansvärt påfund som borde kunna blockeras tills större nytta kan utnyttjas.
De får mig att tappa bort mig själv. Just nu känner jag mig instabil, osäker och jag tycker inte om mig själv när jag är så här och då tappar jag balansen.
Att plötsligt upptäcka att man inte tycker om sig själv är inte bra, och just nu tycker jag inte om mig själv.
Jag ska nu gå och låna lite energi från min älskade Viktor som jag kan krama tills allt känns bättre och jag faktiskt kan komma ihåg vem jag är och att jag kan tycka om mig precis så.
Lyssnar på: Kings of Convenience - Little Kids
Kommentarer
Postat av: Karin :)
Kimsan,
Du ska veta att jag inte kommer lämna dig ensam vad som än händer, för det andra är det okej att inte tycka om sig själv.. Det viktiga är att veta att man kan vara just den som man vill och strävar efter att vara. Det kan du också :) Du måste bara se det som alla andra och jag ser!! En fantastisk Kim att se upp till på så många sätt, Kram!!!!
Postat av: Kim
Naawh :) Kraaam!
Trackback
