Zero Miles

Jag har upptäckt att mat är en utav mina absolut största passioner i hela världen. Ändå känns det jobbigt att satsa på något sånt i framtiden.
Jag vet inte om det har att göra med att jag inte vågar, inte vet tillräckligt eller om det vara handlar om att jag är feg och slö. Troligtvis det senare. Jag berättade om detta för mina föräldrar. Jag berättade att jag känner mig som en misslyckad människa som inte klarar av att göra något. Jag kommer aldrig igång att göra något ordentligt. Jag bara sitter och segar och känner att jag inte klarar av att ens försöka göra de saker som jag vill.

Kanske handlar det om att jag är så otroligt rädd att underprestera. Jag är rädd för att inte lyckas uppnå mina mål, att inte få något jobb, att vara en dålig flickvän, att inte klara av att ta körkort och allt därtill. Jag är så otroligt rädd att inte klara av att prestera det som jag känner förväntas av mig, eller rättare sagt det jag förväntar av mig själv att jag helt enkelt inte gör någonting alls.

Lennart sa till mig att han som utbränd vet hur jag känner, och han säger att han visst tror att detta är jag just nu. Jag är den här misslyckade personen just nu, men mitt mål är att ta mig ur det. Jag kan inte satsa direkt på att göra det jag drömmer om och vill, utan jag måste göra mitt allt för att bli mig själv igen. För att bli den personen jag är säker på att mina vänner och min familj har sett i mig förut. 

Den misslyckade människa som jag nu är har i alla fall insett att misslyckad inte behöver vara en stämpel, utan det är något jag måste jobba på att ta mig ur. Jag struntar i inställningar, föreläsningar om "före lösning" eller allt vad dessa rika, lyckliga kostymnissar försöker lära oss vanliga misslyckade människor utan märkeskostymer. Jag gör allt för att försöka lära känna mig själv och fungera därefter.
Personligen tror jag att det är rätt väg till lycka.