Den värsta dagen i mitt liv
Igår var den absolut värsta dagen i hela mitt liv av en enda orsak.
Jag lyckades inte sova.
Det är jobbigt när man känner att detta är den värsta dagen i mitt liv, men man kan inte motivera det. Det var egentligen inget dåligt med dagen. Jag jobbade, jag gick på arbetsintervju och Viktor fixade maten och disken när jag kom hem. Ändå kändes det som om jag vara ville dö hela dagen.
Att inte sova funkar inte!
Jag bugar och tackar till min underbara pojkvän som skämmer bort mig och hjälpte mig att överleva den värsta dagen i mitt liv utan egentlig anledning.
Jag lyckades inte sova.
Det är jobbigt när man känner att detta är den värsta dagen i mitt liv, men man kan inte motivera det. Det var egentligen inget dåligt med dagen. Jag jobbade, jag gick på arbetsintervju och Viktor fixade maten och disken när jag kom hem. Ändå kändes det som om jag vara ville dö hela dagen.
Att inte sova funkar inte!
Jag bugar och tackar till min underbara pojkvän som skämmer bort mig och hjälpte mig att överleva den värsta dagen i mitt liv utan egentlig anledning.
Världens bästa pojkvän
Viktor jag älskar dig <3
Viktor kom hem igår och hade med sig presenter till mig som han vunnit på auktion på jobbet.
Ett jättesnyggt armband och ett halsband från Våga och dessutom cleanser och ansiktskräm från L'oreal.
Sjukt glad blev jag :) <3
Viktor kom hem igår och hade med sig presenter till mig som han vunnit på auktion på jobbet.
Ett jättesnyggt armband och ett halsband från Våga och dessutom cleanser och ansiktskräm från L'oreal.
Sjukt glad blev jag :) <3
Tjejer
Undrar vilka det verkligen är som blir trötta på tjejer? Är det bara killar eller är det tjejer också? Är jag den enda som har upptäckt att killar ofta är mycket enklare att förstå sig på?
Jag kollade precis på ett avsnitt av top model och det får mig att fundera. Hur fungerar vi tjejer egentligen?
Det finns en tjej som är snäll, men har världens sämsta självförtroende, och så finns det en tjej som är den typiska "bitchen". Anser att hon är bäst och överdriver med allting, samt att hon är lite småelak och snackar skit om alla de andra. Ändå är det tjejen med dåligt självförtroende som inte har några vänner.
Alla pratar om hur jobbig den elaka tjejen är hela tiden, men ändå är det inte hon som är utsatt. Hur kommer det sig egentligen?
Jag tycker att det verkar som om tjejer överlag är rädda för svaga människor. Det är som om de tror att de kan bli smittade av dåligt självförtroende. Då är det enklare att vara tyst och låta de starka äta de svaga och känna sig lite starkare själv för att man själv inte är den som blir nedtryckt.
Men det är inte hela sanningen. Jag personligen vet hur jobbigt det är att vara kompis med folk med dåligt självförtroende. Jag har jättesvårt att umgås med folk som jag känner inte klarar av att vara sig själva, men egentligen kanske det är dem som vi ska umgås med. Det är inte det att jag egentligen känner mig starkare eller undviker de som är svaga, men jag har upptäck att det är svårt. Det är jobbigt att umgås med en människa som hela tiden säger att hon är ful, tjock och dum. De människorna kräver alltid jobb. Man blir knappt deras vän utan snarare deras enda sätt att få bekräftelse.
Så vad ska man göra? Vi tjejer är konstiga varelser som över allt annat låter känslorna styra i många fall.
Ska vi bara sluta då eller?
Jag kollade precis på ett avsnitt av top model och det får mig att fundera. Hur fungerar vi tjejer egentligen?
Det finns en tjej som är snäll, men har världens sämsta självförtroende, och så finns det en tjej som är den typiska "bitchen". Anser att hon är bäst och överdriver med allting, samt att hon är lite småelak och snackar skit om alla de andra. Ändå är det tjejen med dåligt självförtroende som inte har några vänner.
Alla pratar om hur jobbig den elaka tjejen är hela tiden, men ändå är det inte hon som är utsatt. Hur kommer det sig egentligen?
Jag tycker att det verkar som om tjejer överlag är rädda för svaga människor. Det är som om de tror att de kan bli smittade av dåligt självförtroende. Då är det enklare att vara tyst och låta de starka äta de svaga och känna sig lite starkare själv för att man själv inte är den som blir nedtryckt.
Men det är inte hela sanningen. Jag personligen vet hur jobbigt det är att vara kompis med folk med dåligt självförtroende. Jag har jättesvårt att umgås med folk som jag känner inte klarar av att vara sig själva, men egentligen kanske det är dem som vi ska umgås med. Det är inte det att jag egentligen känner mig starkare eller undviker de som är svaga, men jag har upptäck att det är svårt. Det är jobbigt att umgås med en människa som hela tiden säger att hon är ful, tjock och dum. De människorna kräver alltid jobb. Man blir knappt deras vän utan snarare deras enda sätt att få bekräftelse.
Så vad ska man göra? Vi tjejer är konstiga varelser som över allt annat låter känslorna styra i många fall.
Ska vi bara sluta då eller?
Lycka
Jag har upptäckt att mat är en utav mina absolut största passioner i hela världen. Ändå känns det jobbigt att satsa på något sånt i framtiden.
Jag vet inte om det har att göra med att jag inte vågar, inte vet tillräckligt eller om det vara handlar om att jag är feg och slö. Troligtvis det senare. Jag berättade om detta för mina föräldrar. Jag berättade att jag känner mig som en misslyckad människa som inte klarar av att göra något. Jag kommer aldrig igång att göra något ordentligt. Jag bara sitter och segar och känner att jag inte klarar av att ens försöka göra de saker som jag vill.
Kanske handlar det om att jag är så otroligt rädd att underprestera. Jag är rädd för att inte lyckas uppnå mina mål, att inte få något jobb, att vara en dålig flickvän, att inte klara av att ta körkort och allt därtill. Jag är så otroligt rädd att inte klara av att prestera det som jag känner förväntas av mig, eller rättare sagt det jag förväntar av mig själv att jag helt enkelt inte gör någonting alls.
Lennart sa till mig att han som utbränd vet hur jag känner, och han säger att han visst tror att detta är jag just nu. Jag är den här misslyckade personen just nu, men mitt mål är att ta mig ur det. Jag kan inte satsa direkt på att göra det jag drömmer om och vill, utan jag måste göra mitt allt för att bli mig själv igen. För att bli den personen jag är säker på att mina vänner och min familj har sett i mig förut.
Jag vet inte om det har att göra med att jag inte vågar, inte vet tillräckligt eller om det vara handlar om att jag är feg och slö. Troligtvis det senare. Jag berättade om detta för mina föräldrar. Jag berättade att jag känner mig som en misslyckad människa som inte klarar av att göra något. Jag kommer aldrig igång att göra något ordentligt. Jag bara sitter och segar och känner att jag inte klarar av att ens försöka göra de saker som jag vill.
Kanske handlar det om att jag är så otroligt rädd att underprestera. Jag är rädd för att inte lyckas uppnå mina mål, att inte få något jobb, att vara en dålig flickvän, att inte klara av att ta körkort och allt därtill. Jag är så otroligt rädd att inte klara av att prestera det som jag känner förväntas av mig, eller rättare sagt det jag förväntar av mig själv att jag helt enkelt inte gör någonting alls.
Lennart sa till mig att han som utbränd vet hur jag känner, och han säger att han visst tror att detta är jag just nu. Jag är den här misslyckade personen just nu, men mitt mål är att ta mig ur det. Jag kan inte satsa direkt på att göra det jag drömmer om och vill, utan jag måste göra mitt allt för att bli mig själv igen. För att bli den personen jag är säker på att mina vänner och min familj har sett i mig förut.
Den misslyckade människa som jag nu är har i alla fall insett att misslyckad inte behöver vara en stämpel, utan det är något jag måste jobba på att ta mig ur. Jag struntar i inställningar, föreläsningar om "före lösning" eller allt vad dessa rika, lyckliga kostymnissar försöker lära oss vanliga misslyckade människor utan märkeskostymer. Jag gör allt för att försöka lära känna mig själv och fungera därefter.
Personligen tror jag att det är rätt väg till lycka.
Kebabrulle
Mmmmh. Kebabrulle till frukost. Eller det kanske inte är så nice. Är det nice med kebabrulle till frukost, eller är det inte nice med kebabrulle till frukost? Det är frågan.
Idag har jag nästan varit duktig. Jag har vikt alla kläder, tömt alla sopor och fixat disken.
Jag har i alla fall försökt mitt bästa, även om det alltid känns som om jag aldrig riktigt räcker till. Ibland önskar jag att jag hade en timme mer tid varje dag, var en decimeter längre och hade ett imunförsvar, men jag antar att det är för mycket begärt. Mest eftersom det inte ens är möjligt.
(Snälla tomten. Kan jag snälla få växa en decimeter i julklapp?)
Jag vet inte om någonting egentligen hade känts bättre av att jag växte en decimeter, men det känns på ett sätt som om jag hade varit mer tillräcklig. Jag orkar inte ens koncentrera mig på att vara bra nuförtiden, just nu känns "tillräckligt" som ett tillräckligt svårt mål att nå upp till.
Jag upplever att Karin har lite samma känsla... kanske har något med att sluta skolan att göra? Att växa upp? Att börja gå vidare i sitt liv? Jag vet inte, men det känns mest drygt. Jag skulle föredra att bara stanna nu. Dammet kan sluta falla och jag kan sluta gå vidare i mitt liv.
Och vem, om jag får fråga, är det som dumpar kompost i våran trapp?!?!?! Det luktar satan där ute... Vet inte om det faktist är någon som har en liten maskodling i våran trapp, men det luktar så kan jag säga. Fu säger jag bara till den personen. Maskar odlas utomhus!
Idag har jag nästan varit duktig. Jag har vikt alla kläder, tömt alla sopor och fixat disken.
Jag har i alla fall försökt mitt bästa, även om det alltid känns som om jag aldrig riktigt räcker till. Ibland önskar jag att jag hade en timme mer tid varje dag, var en decimeter längre och hade ett imunförsvar, men jag antar att det är för mycket begärt. Mest eftersom det inte ens är möjligt.
(Snälla tomten. Kan jag snälla få växa en decimeter i julklapp?)
Jag vet inte om någonting egentligen hade känts bättre av att jag växte en decimeter, men det känns på ett sätt som om jag hade varit mer tillräcklig. Jag orkar inte ens koncentrera mig på att vara bra nuförtiden, just nu känns "tillräckligt" som ett tillräckligt svårt mål att nå upp till.
Jag upplever att Karin har lite samma känsla... kanske har något med att sluta skolan att göra? Att växa upp? Att börja gå vidare i sitt liv? Jag vet inte, men det känns mest drygt. Jag skulle föredra att bara stanna nu. Dammet kan sluta falla och jag kan sluta gå vidare i mitt liv.
Och vem, om jag får fråga, är det som dumpar kompost i våran trapp?!?!?! Det luktar satan där ute... Vet inte om det faktist är någon som har en liten maskodling i våran trapp, men det luktar så kan jag säga. Fu säger jag bara till den personen. Maskar odlas utomhus!
Sjukling
Här ligger jag och sjukar mig, och tydligen ligger Karin och sjukar sig också, så nu ligger vi och sjukar tillsammans över msn! Sjukt awesome sjukande.
Jag tror att jag börjar friskna till nu i alla fall. Jag är inte lika matt, men det värker i kroppen och snurrar i huvudet. Jag saknar Viktor hela dagarna. Jag tror att p-ringen börjar visa biverkningar. Jag känner mig jätteofta ensam och ledsen, men det kan ha något att göra med att jag sitter själv hela dagarna och sen när Viktor kommer hem åker han iväg på träning.
Är det fel av mig att tycka att det är jobbigt att Viktor har träning efter jobbet måndag, tisdag, onsdag och torsdag? Jag vet inte. Jag vet att han måste få träna och göra det han tycker är roligt, men det är inte kul för mig heller... Speciellt inte när jag är sjuk och sitter och tycker synd om mig själv och känner mig ensam hela dagarna.
Jag antar att det är fel, men vad ska jag göra åt saken. Tack vare att mitt huvud vet om att han måste få träna så kan jag inbilla mig själv att det inte känns jobbigt, men egentligen så skulle jag bara vilja ha honom hemma och få kramar när han väl är hemma efter jobbet...
Jag tror att jag börjar friskna till nu i alla fall. Jag är inte lika matt, men det värker i kroppen och snurrar i huvudet. Jag saknar Viktor hela dagarna. Jag tror att p-ringen börjar visa biverkningar. Jag känner mig jätteofta ensam och ledsen, men det kan ha något att göra med att jag sitter själv hela dagarna och sen när Viktor kommer hem åker han iväg på träning.
Är det fel av mig att tycka att det är jobbigt att Viktor har träning efter jobbet måndag, tisdag, onsdag och torsdag? Jag vet inte. Jag vet att han måste få träna och göra det han tycker är roligt, men det är inte kul för mig heller... Speciellt inte när jag är sjuk och sitter och tycker synd om mig själv och känner mig ensam hela dagarna.
Jag antar att det är fel, men vad ska jag göra åt saken. Tack vare att mitt huvud vet om att han måste få träna så kan jag inbilla mig själv att det inte känns jobbigt, men egentligen så skulle jag bara vilja ha honom hemma och få kramar när han väl är hemma efter jobbet...
Sjuk
Hej! Trött och och seg här. En slemmig förkylning och en vidrig mensvärk. Kan det bli mer... slemmigt?
Idag blir det slöa hela dagen. Det är inget fel med att tycka synd om sig själv. Bara man begränsar sig lite antar jag. Jag är själv en människa som tycker att det kan vara lite jobbigt när människor tycker synd om sig själva, men det är ändå något som de flesta människor gör mer eller mindre. Jag tror också att de flesta människor faktiskt har svårt för när folk tycker synd om sig själva.
Det är sånt jag vet att jag måste jobba med. Jag har jättesvårt för att uttrycka att jag tycker synd om andra, och jag tror att jag ofta kan missförstås som om jag är kall och okänslig, fast egentligen är det inte alls så det är.
Jag ser allt bara från en annan synvinkel och jag har svårt för att visa det jag känner.
Om någon av mina kompisar har ont eller mår dåligt gör jag allt jag kan för att hjälpa den personen, även om jag kanske har svårt för att trösta den personen.
Mitt sätt att visa att jag bryr mig är att göra saker för att hjälpa personen med problemer eller skadan. Jag har verkligen gjort allt jag kan och jag försöker verkligen att visa vad jag egentligen känner och kunna trösta, men det är inte så lätt som det verkar för de som verkar ha det naturligt.
Jag kan verka kall och självsäker på utsidan många gånger, men egentligen bryr jag mig precis lika mycket som alla andra som har lättareför att visa det.
Idag blir det slöa hela dagen. Det är inget fel med att tycka synd om sig själv. Bara man begränsar sig lite antar jag. Jag är själv en människa som tycker att det kan vara lite jobbigt när människor tycker synd om sig själva, men det är ändå något som de flesta människor gör mer eller mindre. Jag tror också att de flesta människor faktiskt har svårt för när folk tycker synd om sig själva.
Det är sånt jag vet att jag måste jobba med. Jag har jättesvårt för att uttrycka att jag tycker synd om andra, och jag tror att jag ofta kan missförstås som om jag är kall och okänslig, fast egentligen är det inte alls så det är.
Jag ser allt bara från en annan synvinkel och jag har svårt för att visa det jag känner.
Om någon av mina kompisar har ont eller mår dåligt gör jag allt jag kan för att hjälpa den personen, även om jag kanske har svårt för att trösta den personen.
Mitt sätt att visa att jag bryr mig är att göra saker för att hjälpa personen med problemer eller skadan. Jag har verkligen gjort allt jag kan och jag försöker verkligen att visa vad jag egentligen känner och kunna trösta, men det är inte så lätt som det verkar för de som verkar ha det naturligt.
Jag kan verka kall och självsäker på utsidan många gånger, men egentligen bryr jag mig precis lika mycket som alla andra som har lättareför att visa det.
Nöjd
Idag känns som en bra dag! Det är alltid skönt att vakna och känna att dagen kommer att bli sjukt awesome.
Jag har ägnat dagen åt att baka tårta som jag har fått i beställning utav en av mammas arbetskamrater så nu för ca. 10 minuter sen hämtade hon dem. Jag bakade pinnocchiotårta så jag blev inspirerad till att försöka göra en egen spesig kaka. Förhoppningsvis ska det bli en hallon- och marängkaka. Marängen står och vispar just nu så jag bara hoppas att det blir bra! Känns som en god tanke i alla fall.
Blir den bra kommer det att komma upp recept här så småningom!
Snart är det körhelg som gäller, så jag tror jag ska försöka muta Jari att köra mig så att jag kan hämta min madrass som jag hade tänkt ha med mig... Sen måste jag handla också!
Nu blidde det mycket saker att göra!
Jag har ägnat dagen åt att baka tårta som jag har fått i beställning utav en av mammas arbetskamrater så nu för ca. 10 minuter sen hämtade hon dem. Jag bakade pinnocchiotårta så jag blev inspirerad till att försöka göra en egen spesig kaka. Förhoppningsvis ska det bli en hallon- och marängkaka. Marängen står och vispar just nu så jag bara hoppas att det blir bra! Känns som en god tanke i alla fall.
Blir den bra kommer det att komma upp recept här så småningom!
Snart är det körhelg som gäller, så jag tror jag ska försöka muta Jari att köra mig så att jag kan hämta min madrass som jag hade tänkt ha med mig... Sen måste jag handla också!
Nu blidde det mycket saker att göra!
Seg
Dagen började bra med att jag vaknade och kände mig pigg. Visserligen hade jag drömt och somnat om så att det kändes som om jag hade sovit i två dagar, men jag var trots allt pigg. Jag gick upp och åt frukost och gick sedan ut med Bonnie. Efter det gick jag ut och plockade svamp. Jag hittade en hel massa kantareller och en karl-johan som nästan inte var helt maskäten. Undrar hur många det är i min ålder som är barnsligt förtjusta i att plocka svamp? Ungefär som att Kajsa gillar att sticka. När jag var liten satt jag ofta och lästa pappas svampböcker när jag hade tråkigt, istället för att se på tv eller sitta vid datorn.
Efter mina svampfynd så gick jag hem till Holmberg där jag spenderade någon timme med att försöka spela Halo 3, vilket jag måste säga gick sådär... För det första är jag inte van med tv-spel eller fps-spel, vilket innebar att jag inte kunde sikta och jag tror att den jag lyckades skjuta på mest var Jari. Lucky aliens!
Jag gick hem lagom tills Viktor kom hem. Han var glad då, trots att jag vet att han är deppig för att vi inte kan ta oss till Västerås och köpa saker till lägenheten den här veckan. Det kändes bra. Det är inte så kul när han jämt är nere... Jag vet inte riktigt vad det är eller varför, men det känns som om det är mitt fel. Jag har pratat med honom och han säger att han är glad för att jag bor här, men han är jämt nere.
Jag försöker mitt bästa för att göra honom glad, men jag vet inte om det funkar. Jag vet inte ens om jag kan göra något eller om han bara är nere just nu. Grejen är att fixa lägenheten är inte en lika stor stress för mig som för honom.
Nu är det i alla fall snart mat. Sjukt hungrig är jag, och jag väntar medan purjolök och potatissoppan puttrar.
